Orienteringen skapades av män för män, precis som många andra idrotter. Samhället såg helt annorlunda ut då, och kvinnors och mäns förutsättningar att delta skilde sig åt. Att det en gång blev en skillnad i antalet sträckor på exempelvis Tiomila är en produkt av dåtidens syn på kvinnor och idrott.

Mycket har hänt sedan denna tid och steg för steg har idrotten utvecklats. På SM tävlar eliten med likvärdiga tävlingsförutsättningar oavsett distans, genom exempelvis lika långa löptider i samma terräng. Så ser det dock inte ut på våra klubblagsstafetter, där antalet sträckor och dess utformning för damer och herrar skiljer sig åt. Detta är inte bara en pinsam rest från forna tider, utan faktiskt också ett direkt hinder för en jämställd orientering som uppmuntrar flickors utövande på samma sätt som pojkars.

Antal sträckor spelar roll

Klubblagsstafetterna präglar hur klubbarna bedriver sin träning under hela året eftersom de är höjdpunkten för många orienterare, både bredd och elit. Antalet erbjudna sträckor på stafetterna spelar roll.

Tänk dig att alla klubblagsstafetter framöver består av lika många sträckor i dam- respektive herrstafetten. Lika många damer som herrar kommer att kunna stoltsera med en seger. Lika många damer som herrar kommer att få ta del av känslan att springa i ett (första)lag. Varje klubb behöver investera likvärdiga resurser under vintern och våren för att förbereda lika många damer som herrar inför tävlingen.

Aktivt arbete är nyckeln

En del ställer sig frågan hur klubbar som i dag ser sig ha färre damlöpare ska kunna mobilisera lika många damer som herrar i framtidens stafetter. Svaret är: genom en aktiv verksamhet.

Hela poängen är att verksamheten måste jobba lika aktivt för damerna som för herrarna och därmed lika aktivt för att behålla, aktivera och rekrytera kvinnorna, som statistiken visar finns, till deltagande. De stora klubblagsstafetterna som Tiomila och 25-manna är starka motivatorer; ”Laget behöver dig!”.

Inte representativt

Just nu är männen överrepresenterade i klubblagsstafetterna, men denna skillnad representerar inte den jämna könsfördelning som råder i svensk orientering. Det handlar inte om att det finns fler herrar som ”vill” springa klubbstafetter än damer. Det är en produkt av faktorer såsom tradition, osanna uppfattningar och begränsningar i de möjligheter som erbjuds. De skillnader som uppstår i deltagandet när en kommer upp i åldersklasserna måste ifrågasättas och motarbetas – inte förstärkas! Så länge oreglerade tävlingsramar fortsätter att innebära olika förutsättningar för damers och herrars deltagande, kommer det att fortsätta bidra till att skillnader upprätthålls.

”Walk the talk”

Ska istället orienteringssporten framgent vara en del av en modern och rimlig idrott måste ett jämställdhetsarbete bedrivas på många nivåer, där nya röster behöver inkluderas i beslutsfattande positioner. Ett förändrat regelverk för klubblagsstafetter utgör bara en liten del av detta arbete, men då dessa är skogssportens egna “blå band” sätter de tonen både internt och externt för vad orientering är och hur vi jobbar inom den.

Vi vill därför understryka vikten av att förestående förbundsmöte klubbar igenom uppdaterade riktlinjer/tävlingsregler med tillhörande anvisningar. Dessa skulle säkerställa de förändringar som krävs för att sätta en ny inkluderande och rättvis norm för hela orienteringssporten.

Vill vi kunna vara stolta över att verka inom en, både på pappret och på riktigt, jämställd idrott, är det dags att walk the talk. Det är vi skyldiga dagens och framtidens orienteringstjejer.

.

Amanda Leo

Angelica Rask

Annika Billstam

Helena Bergman

Jenny Bengtsson

Lina Strand

Linnea Claesdotter

Lisa Andersson

Maria Magnusson

Sara Jonasson

Therese Wikström