När jag såg att gruppen bakom kontot även intresserade sig för antalet sträckor på Tiomila för damer, bland annat genom ett debattinlägg i Orienteringsmagasinet (Läs artikeln här), blev jag än mer intresserad.

Jag började ifrågasätta de argument som presenterats angående varför ett steg mot en mer jämställd orientering är att införa samma antal sträckor för båda könen på Tiomila. Jag anser nämligen att det borde ligga i allas intresse att utvärdera påstådda faktaframställningar med hjälp av källkritikens fyra kriterier (tendens, tid, beroende och identifikation).

Då jag fick vaga svar på mina frågor, upptäckte att generella data presenterades som fakta samtidigt som en del av argumenten var känslobaserade kände jag mig tvungen att göra en egen analys.

Varför kände just jag så? Jo, för enligt mina erfarenheter kan det vara svårt för män att diskutera jämställdhetsfrågor med kvinnor utan att stämplas som ”antifeministiska, kränkta (och i vissa fall även vita och medelålders) män” vars argument automatiskt kan klassas som patriarkalt nonsens.

I de fall jämställdhetsfrågor läggs fram av kvinnor kan det även vara svårt för andra kvinnor att ifrågasätta utan att bli klassade som ”kvinnor som inte backar sina medsystrar”. Jag förstår varför många inte vill ge sig in i en argumentation med de förutsättningarna även om jag inte känner så själv. Vad jag däremot känner är att argumenten, för varför tio sträckor för damer på Tiomila är en praktiskt genomförbar lösning på jämställdhetsproblem, borde faktagranskas noga.

Jag kom fram till följande (vilka data jag baserat min analys och mina slutsatser på kan ni läsa om i min pdf – länk här nedanför):

- Damernas andel av totala deltagarantalet på SM är (40%), O-Ringen (43%) och Tiomila (34%). Totalt på Sverigelistan i HD18-55 finns 9 516 aktiva; 3 781 damer (40%) och 5 735 herrar (60%). Cirka 50% av de 3 781 damlöparna återfinns i någon av de 60 största klubbarna.

- Det är potentiellt möjligt att anmäla 241 svenska damlag med 10 löpare. Detta betyder inte automatiskt att 241 lag kommer anmälas. Det är även möjligt att anmäla 614 svenska damlag med 5 löpare men endast 196 anmäldes (32%) 2018. Kanske är det så att inte alla aktiva löpare vill, kan eller prioriterar att springa10MILA? Min grova uppskattning är att max 40%*241= 96 stycken svenska damlag kan tänkas aktuella för en damkavle med 10 sträckor.

- En viktig insikt är att det finns stor potential att anmäla fler lag till damkavlen. De största klubbarna har ett rejält jobb att göra, i alla fall om deras mål är att maximalt antal aktiva ska delta på Tiomila.

- Huruvida, och i så fall på vilket sätt, antalet sträckor på en stafett har med jämställdhet att göra överlåter jag till andra att bedöma. Självklart kan man omgående ändra damkavlens upplägg om man anser att dess nuvarande är ojämställt. Om man samtidigt anser att jämställdhetsproblematiken är överordnad annat, till exempel deltagarnas önskemål (både svenska och utländska), arrangörsföreningarnas vinst, möjlighet till lika bra liverapportering och möjlighet för motionärer och mindre klubbar att delta. Att hävda att det finns underlag för att öka antalet sträckor i damkavlen baserat på klubbarnas sammansättning och antalet aktiva hävdar jag är felaktigt. I alla fall om man önskar bibehålla kavlens nuvarande antal startande lag.

Finns det andra skillnader på Tiomila än antalet sträckor som, utifrån ett jämställdhetsperspektiv, bör åtgärdas? Är livesändningarna och priserna lika bra? Får segrande lag i respektive kavle lika stor medial uppmärksamhet? Om svaren är nej; är min uppmaning att ni som är ansvariga för missförhållandena kritiskt granskar er själva och därefter ser till att åtgärda dessa omgående.

Jag förutsätter nämligen att alla vill bidra till en jämställd orientering.

Malin Sundqvist

Läs artikelförfattarens egen dokumentation här: Jämställd orientering 20210207.pdf

Bilden är tagen i samband med Tiomila Östra Göinge 2019.

Vill du också debattera i detta, eller något annat, ämne.

Skicka då din text till skogssport@orientering.se